GOODWOOD REVIVAL MEETING 2011
16 - 18 september

Undertecknad, PG och Nisse tagna med spionkamera från andra sidan banan.
Då kan det se ut så här. Foto:Anders Lofthammar

England några dagar i september 2011. Nutidsdagar som förvandlas och blir ett 1952 eller ett 1966. Dagar man kliver in i som en någorlunda stillös och aningens ouppmärksam man av i dag, och låter sig betagas, besinnas och något omformas. Goodwood Revival Meeting är en häpnadsväckande flykt från samtiden till ett nostalgiskt då och där. Till ett England i 40-, 50- och 60-talsskrud präglat av storslagenhet, stil och gentlemannaskap. I detta England samlas årligen ett antal svenska Healeyprofiler. För att inspireras, njuta och måhända försvinna in i den anonyma elegansen och ta sig en öl. Det är inga konstigheter. Klockan måste dock först slå 10. Innan dess serveras enbart beskedligare drycker. För vissa av de där profilerna måste klockan ticka ytterligare ett par timvarv till innan det är passande. Det må vara. Det är individuellt. Men varför känns det så naturligt och korrekt att ta en öl på en engelsk motorfestival klockan 13 medan ett tvillingförfarande på låt oss säga Knutstorp i semesterjuli ter sig lite vågat?

PG Johansson och Nisse Nyblaeus har varit här flera gånger tidigare. För undertecknad var det första besöket. Men här fanns också, åtminstone, Anders Gustafson, Per Schoerner, Lasse och Kerstin Johansson och Göran "Goran" Nilsson av svensk Healeyhärkomst. Och Magnus Karlsson.

Hur beskriver man enkelt Goodwood Revival Meeting? Nå, det är ganska enkelt. Det låter sig nämligen icke göras. Enkelt. Skall man börja med the big thunder cars i form av GT 40:er och Lola T70:s i spyderversioner eller skall man hugga tag i det 30 bilar starka Jaguar E-type-startfältet med förare som Gerhard Berger, Jochen Mass, Desiré Wilson, Martin Stratton och Adrian Newey bak rattarna på idel ädel lightweights-adel och semilightweight och lowdrags eller F1:or, de exklusivaste sportbilarna i mångmiljonklassen...eller. Herregud, det är oöverblickbart. Och först skall man ta sig igenom parkeringen. Aldrig har så många rara klassiska, företrädesvis engelska, bilärtor varit samlade på samma parkeringsområde. Det är inte möjligt. Det är rad på rad av exklusiviteter och skönheter. Dagar hade kunnat spenderas gående dessa rader upp och ner. Man kunde dö här ute om så vore, och varit nöjd därmed. Det är hjärtslitande att lämna området för banan. Så mycket bilar, så lite tid. Att skiljas är att dö en smula. Och sen skall man igenom det på väg härifrån också. Och skiljas.

Är det okey om jag bara serverar en liten tårtbit nu? Sverige är på väg in i det där svarta kalla. Då kan det vara skönt att slänga fram en Kenny Bräck på bréen i en Shelby Daytona Coupé värderad till 80 mille, i mörkret, som en erinran om hur det också kan vara.

Göran